Skillnad mellan atomomröret och hybridomgången
Atomic Orbital vs Hybrid Orbital
Bindningen i molekyler förstods på ett nytt sätt med de nya teorierna som Schrodinger, Heisenberg och Paul Diarc presenterade. Kvanteringsmekaniken kom in i bilden med sina resultat. De fann att en elektron har både partikel- och vågegenskaper. Med detta utvecklade Schrodinger ekvationer för att hitta en elektrons vågegenskaper och kom fram med vågekvationen och vågfunktionen. Vågfunktionen (Ψ) motsvarar olika tillstånd för elektronen.
Atomisk orbital
Max Born pekar ut en fysisk betydelse för kvadraten av vågfunktionen (Ψ 2 ) efter att Schrodinger lagt fram sin teori. Enligt Born uttrycker Ψ 2 sannolikheten för att hitta en elektron på en viss plats. Så, om Ψ 2 är ett större värde, så är sannolikheten att hitta elektronen i det utrymmet högre. Därför är i rymden elektrons sannoliktäthet stor. Tvärtom, om Ψ 2 är låg, så är el-sannolikhetsdensiteten där låg. Plottarna av Ψ 2 i x, y och z axlar visar dessa sannolikheter, och de har formen av s, p, d och f orbitaler. Dessa är kända som atomorbitaler. En atomomgång kan definieras som ett område i rymden där sannolikheten för att hitta en elektron är stor i en atom. Atom-orbitaler kännetecknas av kvanttal, och varje atomomgång kan rymma två elektroner med motsatta spinn. När vi till exempel skriver elektronkonfigurationen skriver vi som 1s 2 , 2s 2 , 2p 6 , 3s 2 . 1, 2, 3 …. n heltal värden är kvanttal. Det överordnade numret efter orbitalnamnet visar antalet elektroner i den orbitalen. s orbitals är sfärformade och små. P-orbital är hantelformad med två lober. En lobe sägs vara positiv, och den andra loben är negativ. Platsen där två lober berör varandra är känd som en nod. Det finns 3 p orbital som x, y och z. De är ordnade i rymden så att deras axlar är vinkelräta mot varandra. Det finns fem d orbitaler och 7 f orbitaler med olika former. Så kollektivt är följande det totala antalet elektroner som kan vara bosatta i en orbital.
s orbital-2-elektroner
P-orbital-6-elektroner
d-orbitaler-10-elektroner
f-orbital-14-elektroner
Hybridisering
Hybridisering är blandningen av två icke ekvivalenta atomorbitaler. Resultatet av hybridisering är hybridomgången. Det finns många typer av hybridorbitaler som bildas genom att blanda s, p och d orbitaler. De vanligaste hybridorbitalerna är sp 3 , sp 2 och sp. I CH 4 har C exempelvis 6 elektroner med elektronkonfigurationen 1s 2 2s 2 2p 2 vid marktillståndet.När det är upphetsat flyttar en elektron i 2-nivån till 2p-nivån och ger tre 3 elektroner. Sedan blandar 2-elektronen och de tre 2p-elektronerna tillsammans och bildar fyra ekvivalenta sp 3 hybridorbitaler. På samma sätt bildas hybridisering i sp 2 tre hybridorbitaler och i sp-hybridisering bildas två hybridorbitaler. Antalet producerade hybridorbitaler är lika med summan av orbitaler som hybridiseras.
